Yazd

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu var det väldigt länge sen jag skrev och jag har tagit mig en liten bit sen sist. Tyvärr är det inte så lätt att blogga från Iran eftersom internet censureras och bland annat är alla blogspot och wordpress sidor spärrade. Givetvis finns det vägar förbi censuren men dem känner jag inte till så det här inlägget har tagit en liten omväg via Sverige för att kunna hitta hit.

Nu är jag i Yazd, en vacker gammal stad med ökenkänsla som ligger ungefär mitt i Iran men jag får väl börja där jag slutade förra inlägget, i Diyarbakir i Kurdistan.

Från Diyarbakir cyklade jag raskt upp till sjön Van, en vackert belägen sjö omgiven av snöklädda berg, och jag stannade några dagar i Tatvan vid sjöns sydvästra ände. I Tatvan passade jag på att ta ut kontanter och växla till mig en hel del euros och dollar. Eftersom inga västerländska kort fungerar i Iran gäller det att ha med sig kontanter för hela vistelsen i landet. Med tanke på det världsekonomiska läget och västvärldens sanktioner mot Iran känns det lite märkligt att det just är euro och dollar som ska vara mest gångbart i Iran men så är det.

Från Tatvan följde jag sjöns södra kust för att senare bege mig söderut mot mer vackra berg för att så småningom kunna ta mig över gränsen till Iran vid Esendere. Sydöstra Turkiet, eller nordvästra Kurdistan, är nog ett av de vackraste områden jag cyklat i med sina snöklädda berg, mysiga små byar och lagom stora vägar. Jag hade fruktat att jag skulle få problem att ta mig fram om det kom mycket snö i bergen men jag hade enorm tur med vädret och kunde njuta av klarblå himmel och sol alla dagar. Den klara himlen gjorde dagarna varma och behagliga men nätterna blev lite svalare och jag kände mig väldigt nöjd med att ha lagt lite tid och pengar på att skaffa bra utrustning och kläder till resan.

När jag cyklar i turkiska Kurdistan får jag mer och mer känslan av att befinna mig på ockuperad mark. Varje lite by har en välbevakad militärbas och på vägarna möter jag gång på gång militärfordon med stora kulsprutor på taket. En morgon när jag ska bege mig iväg från det lilla samhället Baskale ser jag hur militär och polis arresterar folk på gatan till synes helt godtyckligt. Jag stannar och försöker fråga en militär vad de håller på men besvaras med en ilsken blick och när soldaten viftar med sitt vapen förstår jag att det är dags att ge sig iväg. Ingen av de kurder jag pratat med här verkar ha något förtroende för varken polis eller militär utan ser dem snarare som ett hot än ett skydd. När jag senare samma dag stoppas i en stor permanent checkpoint i närheten av Yuksikova och Hakkari känns det mer som att befinna sig på ockuperade Västbanken än i ett land på väg in i fort Europa. (I fort Europa har vi ju den goda smaken att bara bedriva krig i andra länder. På hemmaplan ser vi till att förtrycka våra minoriteter utan att använda direkt militärt våld.)

Till slut är jag framme i Yuksikova där jag tar in på hotell för att nästa dag cykla de sista milen till gränsen och Iran. Cyklingen går lätt med många långa nedförsbackar och snart rullar jag in vid gränsstationen. Allt går förvånansvärt smidigt och snart rullar jag vidare på den iranska sidan, fortfarande med långa härliga nedförsbackar. På eftermiddagen kommer jag till Orumyeh där jag stannar ett par dagar för att känna in Iran, upptäcka staden och vila ut lite efter alla berg.

Jag har gjort en del längre stopp i Iran, framför allt i Qom, Kashan, Esfahan och nu Yazd. Qom är ett av Irans religiösa centrum och är hemvist åt många av landets religiösa ledare. En stor del av den islamistiska delen av revolutionen mot shahen i slutet av 70-talet utgick från Qom och idag finns en stor del av den religiösa-, och därmed också den politiska makten här. När jag befann mig i staden sörjde man imam Husayns död och staden var full av pilgrimer som gick i stämningsfulla processioner med trummor och bön.

Esfahan är ett av landets stora turistmål med sina fantastiska moskéer och palats, den vackra och livfulla bazaren och alla de vackra broarna över Zayandehfloden . Visst var det en vacker stad men liksom i många större städer förstörs mycket av upplevelsen av att man drar in stora vägar och alltför många bilar i stadskärnan. Trots trafiken var Esfahan riktigt trevligt och jag spenderade flera dagar med att bara strosa runt och titta på allt vackert och allt som oftast stanna för att prata med folk och bli bjuden på otaliga glas chay.

Efter en månad i Iran kan jag bara bekräfta det jag läst av andra som rest i landet, nämligen att människorna här är otroligt gästvänliga och välkomnande. Jag blir ofta hembjuden till folk jag möter, blir bjuden på mat och te och överallt möts jag med ett leende och en enorm hjälpsamhet. När man är här kan man inte riktigt fatta att man befinner sig en av de så kallade ”ondskans axelmakter” som vissa vill framställa landet som. Som vanligt gäller det att inte döma en befolkning efter dess ledare, särskilt när det inte är en vald ledare.

De senaste dagarna har jag ägnat åt lite ökencykling, vilket har varit trevligt. Sköna dagar i ett rogivande landskap och inte så mycket folk. Härligt.

Jag har faktiskt bestämt mig för att avbryta min lilla cykeltur redan här i Iran. På ett sätt känns det lite misslyckat att ”ge upp” men jag känner att jag tappat suget lite grand och faktiskt känner mig lite mätt både på resandet och framför allt på ensamheten. Dessutom har jag cyklat alldeles för fort för mitt eget bästa och om jag fortsätter den väg jag tänkt väntar vinter, höga pass och kanske temperaturer på neråt 30 till 40 minusgrader. Och så finns det ju så himla mycket kul att göra hemma också trots allt, det ska bli kul att träffa alla fina vänner igen och jag längtar efter att få slita mina fingrar mot den västsvenska graniten. Vägarna och bergen finns ju kvar och förhoppningsvis har jag många år kvar att hinna cykla på, det snurrar redan runt nya cykelrutter i min lilla hjärna. Det känns som ett bra beslut men det är med väldigt dubbla känslor jag snart börjar ta mig hemåt.

Ses snart!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter all väntan och vila i Ankara är jag riktigt cykelsugen och beger mig i ganska rask takt mot Göreme i Cappadochia och är framme efter tre dagar. Göreme är ett fantastiskt trevligt ställe, ganska turistigt men det är inte så konstigt med tanke på omgivningen. Landskapet runt Göreme är helt fantastikt, lite som ett sagolandskap med massor av vackra och märkliga klippformationer. Berget är extremt poröst och under många århundraden har människor grävt och hackat ut bostäder och kyrkor ur berget som finns kvar än idag mer eller mindre intakta. Jag tar mig två vilodagar i Göreme och promenerar runt i dalarna kring byn och kikar in i olika övergivna gamla grottvåningar. Tyvärr är klipporna så porösa att det inte går att klättra på dem, annars hade det kunnat vara ett av världens häftigaste klätterområden.

Från Göreme fortsätter jag österut först till Kayseri och sen upp bland lite glesbefolkat bergslandskap. Det är ganska backigt och uppe på passen träffar jag på lite snö för första gången. Efter några dagars cykling kommer jag fram till Malatya där jag stannar ett par dagar. Jag har tur och har lyckats pricka in stadens andra internationella filmfestival så jag passar på att se film och känna mig lite kulturell. Jag lär känna några Malatyabor som guidar mig runt i staden och tar med mig till en by uppe i bergen för en fantastisk söndagsfrukost. Det blir tre lata vilodagar i Malatya med mycket film innan jag sätter mig på cykeln och trampar vidare mot Diyarbakir. Vägen mellan Malatya och Diyarbakir är förvånansvärt plan och lättcyklad. Jag märker hur van jag blivit vid dessa ständiga backar när jag flyger fram på det platta landskapet på väg mot Diyarbakir.

En kväll när jag sitter i mitt tält och borstar tänderna hör jag en bil som stannar med strålkastarna riktade mot mig bildörrar som öppnas och stängs. När jag hör röster utanför tältet kikar jag ut och möts av fyra grönklädda män med automatvapen. Det är den turkiska militärpolisen som hälsar på och undrar vad jag gör här. De är trevliga och gör i alla fall sken av att vara väldigt hjälpsamma samtidigt som de kontrollerar mitt pass och frågar ut mig lite. Efteråt vet jag inte riktigt hur mycket jag ska känna mig övervakad och hur mycket jag ska känna mig hjälpt och väl omhändertagen. Oavsett vilket så har jag svårt att känna mig bekväm med människor i uniform och stora automatvapen.

Nu är jag i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, eller Kurdistan som kurderna hellre kallar det. Ända sedan den turkiska republiken grundades 1923 har den kurdiska minoriteten förtryckts och tvångsassimilerats i det nationalistiska statsbygget där varje associering med en annan identitet än den turkiska betecknats som förräderi. Det kurdiska språket förbjöds och ända fram till 2003 var det straffbart att ge sina barn kurdiska namn. 1994 dömdes Leyla Zana, den första kurdiska kvinna som blivit invald i det turkiska parlamentet, till 15 års fängelse för att ha talat kurdiska i parlamentet. Även om vissa saker blivit bättre och det idag inte är brottsligt att tala kurdiska så är situationen fortfarande långt från bra. Den turkiska staten för ett krig inte bara mot PKK, som av stora delar av världen betraktas som en terroristorganisation, utan mot all form av kurdisk kamp för rättvisa. Som Amnesty International skriver i en rapport så definierar turkiska staten terrorism snarare ur dess politiska syften än dess taktik. Resultatet är att Turkiet använder sig av anti-terrorlagstiftning för att tysta politiker, aktivister, journalister och akademiker som vågar stå upp för den kurdiska befolkningens rättigheter. Bara under andra kvartalet i år dömdes 10 journalister till fängelse då de i sin nyhetsrapportering enligt domstolen gjort sig skyldiga till brott mot lagen om ”propaganda for an illegal organization”. Totalt sitter 71 journalister fängslade i Turkiet idag, något som kritiseras starkt både från människorättsorganisationer som Amnesty såväl som från PEN. Denna antiterrorlag om propaganda för en illegal organisation används flitigt av det turkiska rättsväsendet. Den folkvalda borgmästaren här i Diyarbakir riskerar t.ex. 28 års fängelse för brott mot denna lag genom att närvara vid fyra PKK-medlemmars begravning. Sedan våren 2009 har över 4000 personer arresterats av politiska skäl med hänvisning till olika antiterrorlagar.

Genom många år av förtryck och genom att omöjliggöra ett fredligt och demokratiskt kurdiskt politiskt engagemang har den turkiska staten istället skapat en grogrund för ett våldsbejakande politiskt engagemang. Resultatet har blivit ett krig mellan PKK och den turkiska militären med uppemot 30 000 dödsoffer under konfliktens år. Jag vill inte på något sätt försvara PKKs terrorhandlingar men det är viktigt att inse att även om deras terrortaktik måste fördömas så betyder inte det att deras politiska strävan är illegitim.

Vintern närmar sig och dagarna blir kortare och kortare vilket gör att jag hinner cykla mindre varje dag. Här blir mörkt vid halv fem och ibland känns de långa kvällarna i tältet lite väl ensamma så den senaste tiden har jag tagit in på olika små hotell och pensionat allt oftare. Dagarna blir lite längre och roligare när jag kan gå ut och träffa lite folk de mörka kvällarna och inte bara behöver hänga med mig själv i tältet. Att det blir kallare gör mig inte så mycket men jag kan sakna ljuset från de långa härliga sommardagarna under cyklingen uppe i norr.

Överallt där jag cyklar ropar folk efter mig, de tutar och vinkar. Hello! är ofta det enda ord de verkar kunna på engelska men det används desto flitigare. Folk viftar åt mig att jag ska stanna och dricka te vilket jag ofta tackar ja till. Trots att jag reser ensam har jag ofta människor runtomkring mig som snabbt blir mina vänner och erbjuder mig hjälp på olika sätt. Ibland kan jag bli lite irriterad på människors nästan överdrivna och påtvingande vänlighet som inte alltid vill acceptera ett nej, men oftast är det bara underbart och härligt. Världen är inte så farlig trots allt och oftast är människor väldigt godhjärtade.  

Från Diyarbakir tänkte jag cykla vidare mot Van (jag håller tummarna för att det inte blir några fler efterskalv…) och så småningom Iran. Om allt går vägen så är jag nog i Iran om en vecka, det blir fint!

Ankara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu har det gått riktigt långsamt framåt ett tag. Efter det långa uppehållet i Istanbul tog det mig nästan två veckor att ta mig den lilla sträckan till Ankara och här har jag också varit fast ett tag i väntan på att få visum till Iran. Jag har haft gott om tid att upptäcka staden men det har faktiskt mest varit lite tradigt att behöva vänta en hel vecka på visumet, jag ser verkligen fram emot att börja cykla igen.

Från Istanbul följde jag Svarta Havets kust några dagar. Det låter som ganska bekväm cykling att följa kusten men det var kuperat med riktigt branta backar som gav benen en rejäl genomkörare varje dag. Det blev inte lättare av att jag irrade runt i stora omvägar på småvägar när jag förgäves försökte hitta de större vägarna som fanns på kartan. Det visade sig att en del av vägarna på kartan inte är byggda än trots att kartan är fem år gammal. Men jag ska inte klaga, jag kom till många vackra små byar och träffade många fina människor under mina felcyklingar.

Nästan alla jag möter längs vägen är otroligt vänliga. Jag blir ständigt bjuden på te och frukt. Ibland har jag blivit bjuden på mat, och ibland behöver jag inte betala när jag handlar. Ofta tvingas jag tacka nej till det människor vill ge mig för att jag inte har plats för allt i mina väskor. Det är fantastiskt att bli så väl mottagen överallt. Jag tänker ofta på hur jag ska kunna ge något tillbaka men jag tror att det allra bästa är att ta efter den generositet och gästfrihet som de visar mot mig och själv vara lika öppen och givmild mot främlingar.

Efter att svängt söderut mot Ankara tog jag mig en vilodag i småstaden Devrek. Jag vet inte riktigt hur det kom sig men när jag promenerade runt på stadens gator visste alla att jag kommit på cykel. Jag blev som vanligt bjuden på te på olika ställen och satt och försökte prata med gubbarna vilket inte alltid gick så lätt eftersom deras engelska ofta inte var mycket bättre än min turkiska. Jag har haft ambitionen att försöka lära mig lite turkiska men det går lite trögt, jag har varit alldeles för lat för att ta tag i det ordentligt men än är det inte för sent. Jag skulle så gärna kunna prata med folk på riktigt. Om samhället, om politik och om religion. Och jag skulle vilja kunna höra på deras historier och levnadsöden. Men istället består kommunikationen mest av teckenspråk och enstaka ord och vi lyckas egentligen inte säga så mycket till varandra. Det känns så synd.

Dagen då jag skulle cykla in i Ankara kom den, det var väl bara en tidsfråga innan den skulle dyka upp. Magsjukan. Jag vaknade i minusgrader i tältet med feber och ond mage med allt vad det innebär. Det var bara att ta sig upp, packa ihop och börja cykla till närmsta hotell. Det blev tre jobbiga mil med många pauser och mycket illamående och trötthet. Varje gång jag stannade var det en kamp bara att resa sig upp och sätta sig på cykeln igen, egentligen ville jag bara rulla ihop mig till en liten boll och lägga mig i den soliga vägkanten för att sova. Men det gick. Till slut kom jag fram till ett alldeles för dyrt hotell i ett industriområde och när jag väl la mig i sängen efter en varm dusch så däckade jag totalt och orkade knappt röra mig på många timmar. Jag blev kvar på hotellet några dagar innan jag kände mig pigg nog att cykla de sista milen in till Ankara.

I Ankara har jag tagit det ganska lugnt och återhämtat mig. Jag har varit runt på lite muséer och besökt Ataturks grav. Det är märkligt vilken otrolig personkult det är kring denna Kemal Ataturk, den turkiska republikens grundare och första president. I anslutning till hans grav, eller mausoleum rättare sagt, finns ett museum som berättar om hela hans liv och gärningar på ett totalt okritiskt sätt. Trots att det är över 60 år sedan karln dog finns det inte plats för minsta kritik eller ifrågasättande på något sätt och muséet förmedlar en bild av en perfekt ledare och president som älskas av alla. Ataturk förverkligade sin dröm om en turkisk nationalstat, en nationalstat som för att öka den nationella sammanhållningen förtryckte och turkifierade många minoriteter. Ett förtryck som för den kurdiska befolkningen i högsta grad lever vidare än idag. När jag går runt i muséet funderar jag över hur det kommer sig att vi människor har så otroligt svårt att tänka i gråskalor. Vi verkar ha ett behov av att ständigt dela upp världen i endast två delar, antingen totalt mörkt svart eller fantastiskt vackert vitt.

Idag har jag äntligen hämtat ut mitt pass på den iranska ambassaden med ett rykande färskt visum så imorgon sätter jag mig på cykeln igen. Härligt! Cykeln går förresten hur bra som helst, har inte haft några problem alls så här långt faktiskt (peppar peppar…).

Istanbul

Detta bildspel kräver JavaScript.

I en vecka har jag varit i Istanbul och jag har vandrat åtskilliga kilometer på stadens kullerstensbeläggda gator. Smala gator som slingrar sig fram mellan de gamla husen, in i bazaarerna, fram till de många moskéerna, upp och ner för stadens många och branta backar och då och då ger de sig ut över vattnet där stadens invånare trängs vid räcket med sina fiskespön i ena handen och en kopp te i den andra. Längs med gatorna trängs stadens alla små affärer, tehus och resturanger och även själva gatorna och trotoarerna är fyllda av kommers. Gatuförsäljare i alla former överröstar varandra med sina erbjudanden om allt från paraplyer till rostade kastanjer och grillad majs. Resturanger och konditorier tävlar med varandra om att visa gatan den vackraste och godaste maten med ett totalt överflöd av sötsaker och färgfyllda maträtter som prydligt upplagda vid stora skyltfönster förmodligen lockar många förbipasserande till ett alltför stort sockerintag. Jag följer gatorna som tar med mig på en resa genom stadens själ, en fantastisk blandning av gammalt och nytt, av öst och väst och genmom en stad full av liv och puls. Jag gillar Istanbul. Det är nog svårt att inte tycka om den här staden. Jag har haft många lata dagar här med god mat, mycket tedrickande och långsamma utforskande promenader på stadens många smågator.

Sist jag skrev var jag i Belgrad. Där stannde jag bara en dag innan jag gav mig av för att följa Donau en bit österut. Det var vackert att cykla längsmed Donau och snart blev landskapet mer kuperat medan den mäktiga floden stillsamt slingrade sig fram mellan höjderna. Efter några dagar längs floden svängde jag söderut mot bergen och såsmåningom Bulgarien.

Jag njöt verkligen av de serbiska bergen. Jag följde en liten väg som mjukt slingrade sig upp längs en liten bäck bland de skogsbeklädda höjderna och som svängde höger, vänster, fram och tillbaks för att hitta den smidigaste vägen mellan kullarna. Vägen var omgiven av skog i höstens alla färger; grönt, rött, gult och vackert rostbrunt. Jag hittade snabbt ett lagom tempo i uppförsbackarna och sakta men säkert kunde jag ta mig upp utan att bli trött och cyklingen blev väldigt monotom och omväxlande på samma gång. Jag trampade och trampade men såg aldrig mer än kanske hundra meter åt gången och det var alltid svårt att avgöra om vägen skulle svänga vänster eller höger om nästa höjd. Det var en fantastisk dag och jag önskade att vägen aldrig ska ta slut, att solen aldrig skulle gå ner och att jag för alltid skulle få fortsätta cykla upp upp upp mot den molnfria himlen med neil young monotomt malande i mina hörlurar.

I Bulgarien gjorde jag inte mycket annat än cyklade. Det var vackert och bergigt men jag stannade inte och utforskade så mycket. Under några dagar befann jag mig i min egen värld och det var på sitt sätt ganska skönt. Det gick ganska fort och efter fyra dagar hade jag trampat mig igenom landet och är framme vid den turkiska gränsen.

Turkiet var ett av favoritländerna under förra cykelturen och jag har sett väldigt mycket fram emot att komma tillbaks, så det var med ett stort leende jag cyklade in mot den turkiska gränskontrollen. Precis när jag kom fram till första passkontrollen hörde jag böneutropen börja ljuda från minareterna och det kändes som det finaste välkomnandet man kan få. Förmodligen sken jag som en sol i hela ansiktet när jag lämnade fram mitt pass och säger merhaba till passkontrollanten för han sken också upp, tittade på mig och viftade glatt förbi mig utan att ha tittat i mitt pass.

I Turkiet tog jag mig en vilodag i Edirne nära den Bulgariska gränsen innan jag fortsatte till Istanbul. Det kan vara lite lurigt att ta sig in i stora städer på cykel ibland så jag förberedde mig på en lång och jobbig dag när jag skulle ta mig in i mångmiljonstaden utan någon bra karta. Och det blir en ganska lång, och stundtals småjobbig dag med (olaglig) motorvägscykling, stundtals jagad stora arga hundar och ett par riktigt klantiga missar i kartläsning och vägval. Men det blev också en väldigt härlig dag där jag fick se en annan sida av Istanbul än det turisttäta centala delarna och en dag som avslutades med någon mils skön cykling längs strandpromenaden på Istanbuls södra strand.

Nu har jag skickat hem europakartan och imorgon beger jag mig in i nästa kontinent. Närmaste målet är Ankara där jag kommer försöka mala mig igenom den byrokrati vi skapat för att hindra människor från att röra sig fritt på allas vår jord. Förhoppningsvis går det bra och tar inte alltför lång tid. Jag har ju den turligt medfödda fördelen att vara vit rik europé med en röd liten bok som det står ”Sweden” på, vilket gör det betydligt lättare att resa i vår rasistiska värld.

Fortfarande sommar och sol

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagarna i Lviv är väldigt lugna och avslappnade. Jag gör egentligen inte särskillt mycket utan promenerar mest runt, sätter mig ner på olika parkbänkar, uteserveringar och i kyrkor och ägnar mig åt den rofyllda och fantastiskt roliga sysselsättningen att titta på folk. Kyrkorna blir en favoritplats, dit kommer en strid ström av människor av alla åldrar, stilar och former och i helt olika syften. Vissa faller på knä i bön och blir sittande en lång stund och kan nätt och jämt resa sig igen efter alltför lång tid med sina bara knän på det hårda stengolvet, medan andra smiter in för ett snabbt korstecken och en kort liten bön. Det är människor i alla åldrar som kommer in för att be, gamla tanter i blommiga klänningar såväl som unga trendiga damer i högklackat och unga män med motorcykelhjälm i handen. Några munkar och nunnor promenerar fridfullt runt och gör korstecken varje gång de går förbi ett krucifix vilket blir ganska ofta eftersom kyrkor innehåller en hel del sådana. Mitt i all religositet strosar det runt en och annan turist med midjeväska som till hälften döljs bakom den svällande ölmagen och som ivrigt filmar allt som glittrar och glänser med sin videokamera. I ett hörn sitter en vaktmästare och sover och då och då fylls hela kyrksalen av hans ljudliga snarkningar. Det är en brokig skara människor och mitt i allt sitter en långhårig och orakad cyklist som säkert ser ut att vara helt i sin egen värld.

Från Lviv drar jag mig söderut mot karpaterna och återigen inser jag vilken stor effekt omgivningen har på mitt sinne och mitt humör, skogarna och bergen gör mig så lugn och nöjd. Det blir några riktigt fina dagar bland de skogsbeklädda bergen och jag som trodde att hösten skulle vara på väg får istället kämpa med att få i mig tillräckligt med vätska för att inte duka under i värmen. Jag tar mig ganska enkelt upp för backarna som aldrig blir varken särskillt branta eller långa, och kan sen rulla och bara njuta av landskapet i nedförsbackarna som konstigt nog alltid känns mycket längre än uppförsbackarna. I de många små byarna jag rullar igenom stannar människorna ofta upp med det de gör och följer mig med blicken. Jag granskar nyfiket min omgivning och blir hela tiden precis lika nyfiket granskad själv.

Så småningom har jag rullat ner för den sista backen på karpaternas sydsida och kan snart ta mig in i Ungern. Det blir en enorm förändring. Plötsligt trampar jag fram på perfekt asfalt och kan se mig omkring istället för att fokusera på att åka slalom mellan groparna och hålen i vägbanan vilket ofta var fallet i Ukraina. Ungern känns rikt. På vägarna rullar inte längre de gamla bilarna från kommunisttiden utan nu är det nyare och dyrare miljöbovar som bär fram dem som inte orkar gå eller cykla. På landsbygden är hästarna, hackan, spaden och muskelkraften utbytta mot stora moderna jordbruksmaskiner som dånar fram på åkrarna.

Jag tror ändå att vi har en del att lära av det ukrainska samhället. Överindustrialiseringen av jordbruket och matframställningen som sker idag har ett högt pris i form av miljöförstöring och en slukande energiåtgång. Det må skapa kortsiktig rikedom för vissa men är inte ekolgiskt hållbart i längden. Istället skulle vi nog behöva övergå till en mer lokalt baserad livsmedelsprodution och gärna mer av självhushållning. I Ukraina lever man lite så, visserligen är det framtvingat av fattigdom men det är viktigt att komma ihåg att det är fattigdomen som drivit fram det småskaliga lantbruket och inte tvärtom. Lite mer självhushållning och en gnutta svett istället för förbränning av fossila bränslen skulle nog göra världen och oss själva gott.

I Ungern stannar jag och tar en vilodag i Hajduszoboszlo där jag tar in på en camping som visserligen är ganska dyr, men i priset ingår biljett till ortens termiska spabad så jag kan roa mig med att simma och plaska runt i ett 20-tal olika badbassänger med temperaturer på upp till 38 grader. Inte dumt alls faktiskt. Jag hade egentligen inte tänkt stanna en hel dag extra i Hajduszoboszlo men jag fastnar i det varma vattnet och kommer aldrig iväg så det blir en andra natt på campingen. Nästa morgon rullar jag vidare mot Szeged i södra Ungern. Landskapet är inte särskillt spännande, helt platt och mestadels jordbruksmark, så jag cyklar på ganska bra och är i Szeged efter två dagars cykling.

I Szeged bor jag på en fin camping vid Tizla-flodens strand bara en tiominuters promenad från stadens centrum. Det är en fin och trevlig stad. Framför allt blir jag väldigt glad över att se alla cyklister och att det faktiskt verkar vara en stad med ett någorlunda fungerande cykelvägnät. En sak jag lägger märke till i stadens cykelpark är att elcyklar som börjat bli lite populärt hemma i Sverige den senaste tiden verkar ha funnits här ganska länge. De elcyklar jag ser i Szeged har ganska många år på nacken. Som liten cykelnörd roar jag mig med att kolla in folks cyklar och här finns allt från de gamla elcyklarna till trendiga minimalistiska singlespeeds med superkorta styren och färgmatchade kedjor. Det verkar vara inne att cykla här. Härligt!

Från Szeged tar jag en mindre väg mot Serbien för att slippa cykla på motorvägen som verkar vara områdets stora gränsövergång. När jag kommer fram till gränsen blir jag dock stoppad och får inte fortsätta in i Serbien, den lilla gränsövergången får tydligen bara utnyttjas av serber och ungrare, så det är bara att vända cykeln och cykla tillbaks samma väg och ta motorvägen istället. När jag efter några timmars cykling stannar för att äta lunch vid Tizlaflodens strand befinner jag mig ett par hundra meter från campingen där jag startade dagen. Snart är jag i alla fall inne i Serbien och fortsätter söderut för att så småningom ännu en gång slå upp tältet vid den vackera Tizlafloden.

Jag fortsätter söderut i Serbien genom ett ganska platt och enformigt åkerlandskap med mestadels majsodlingar men som efter Novi Sad övergår till ett vackert kuperat landskap med vinodlingar och vingårdar. Jag smakar inte på något vin men njuter av råvaran -de färska nyplockade vindruvorna som människor står och säljer längsmed vägen- och det är de sötaste och godaste druvor jag ätit.

Efter Novi Sad följer jag en välskyltad cykelled hela vägen in till Belgrad. Det är ganska bekvämt att bara följa skyltar som guidar mig fram på de bästa och finaste cykelvägarna in i storstaden långt från de flerfiliga motorvägarna som man riskerar att hamna på annars. Belgrad verkar vara en trevlig och levande stad, men jag märker snabbt att jag inte är en storstadsmänniska. Redan på väg in i staden när jag ser höghusen och trafiken längtar jag ut till tältet och upp i bergen som jag hoppas kommer snart.

Från Vilnius till Lviv

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det märks att det börjar bli höst nu. Dagarna blir kortare och kortare, färgerna drar sig från grönt mot gult och rött och när jag ligger i tältet om kvällarna hör jag hur löven faller vid minsta vindpust och landar på tältets tak för att glida vidare ner mot marken. Jag får nog så smått börja förbereda mig på lite tuffare väder med mer kyla och regn. Eller så blir det en sådär härligt vacker klar och krispig höst med alldeles lagom varmt cykelväder.

Sist jag skrev var jag i vilnius och jag stannade där ytterligare ett par dagar. Det var en riktigt trevlig stad full av liv. Jag bodde på ett bra vandrarhem fullt med trevliga och intressanta människor från olika delar av världen. Riktigt trevligt. Jag märker att jag ofta trivs bäst och tycker det är mer intressant att umgås med lite äldre människor. De har ofta så mycket mer livserfarenhet och kunskaper att dela med sig av vilket jag verkligen uppskattar. I de mer trendiga vandrarhemen fulla med unga backpackers känner jag mig ofta lite felplacerad när så mycket handlar om festande och annat som jag inte riktigt förstår mig på längre. Jag börjar väl bli äldre jag också, och det ser jag bara som något positivt.

Vilnius och Litauen har såsom många områden i den här delen av Europa en väldigt hemsk och brutal historia formad av att ha varit fastklämd mellan två stormakter i två världskrig och en mångårig tid under sovjetisk ockupation. I KGBs gamla huvudkvarter i staden ligger idag ”museum of genocide victims” där man beskriver åren under ockupation då hundratusentals litauer deporterades och litauiska politiska fångar skickades iväg på arbetsläger i Sibirien. I husets källare finns det kvar intakta celler där många politiska fångar satt arresterade och det var även öppet att gå in i det gamla avrättningsrummet där över tusen människor mördades. Det var en tung dag att gå där och läsa om det brutala förflutna och om hur människor ändå försökte göra motstånd.

Något som förvånar mig med museet är att det totalt hoppar över de tre år då nazityskland ockuperade landet. Det verkar som att Litauen har lite problem med sin egen historieskrivning eftersom de som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten, och verkar ses som landets frihetshjältar, fick stöd av- och stöttade den tyska armén. Litauisk polis och milis medverkade aktivt vid nazisternas folkmord då hela 94% av landets judiska befolkning mördades. En fruktansvärd historia. När jag går på judiska ”tolerance center” och läser om nazisternas folkmord i Litauen kan jag inte hålla tårarna borta, det är så ofattbart. Och så totalt omänskligt. Och om vi ändå hade lärt oss. Men galenskapen fortsätter, vi fortsätter att döma människor efter deras religion, etnicitet och nationalitet. Vi fortsätter döma människor efter hudfärg, namn och sexualitet. Vi gör det i Sverige, i Europa, i Israel och förmodligen i hela världen. Så vad har vi lärt oss?

Från Vilnius cyklade jag västerut mot Polen via Trakai där det finns ett vackert gammalt slott. I Polen höll jag mig ganska långt österut där jag cyklade genom vackra gamla skogar och ett härligt och aktivt jordbrukslandskap där människor var i full gång med att ta in skörden med hjälp av olika form av mer eller kanske oftare mindre moderna hjälpmedel.

Jag beundrar de gamla kvinnorna i sina blommiga klänningar som,lite smårunda och med vaggande gång, långsamt tar sig fram och dag efter dag arbetar och sliter på åkrarna, i hemmet och med djuren. Det märks att de är vana vid arbete och förmodligen orkar de mångdubbelt mer än vad min unga kropp gör. Dessa stålkvinnor som var dag ser till att maten kommer på bordet, att tvätten blir ren och att djuren har det dem behöver. Allt medan gubbarna sitter på den lokala baren och dricker sin öl och sin sprit och börjar fyllna till frampå dagen. Nej nu var jag orättvis, många äldre män sliter också dagarna i ända, men alltför många verkar också ha ett svagt sinne för alkohol. Hursomhelst kommer jag ändå aldrig sluta imponeras av dessa kvinnor som finns i varje by, i varje liten håla. De urstarka tanterna i blommiga klänningar.

I Polen passade jag på att stanna till i Bialowieza, en by känd för sitt naturreservat med samma namn som ligger precis vid den vitrysska gränsen. Ett reservat som till viss del består av gammal urskog och som idag är enda stället i europa där det finns vild Visent. Jag strosade runt i naturreservatet bland gamla träd och hoppades få sen något stort vilddjur men förgäves. Däremot såg jag ett gäng vackra gamla ekar på fyrahundra år. Fascinerande att tänka på vad de hunnit vara med om under sin livstid. Nationalparken var fin och trevlig men jag blev ändå lite smått besviken eftersom jag tänker mig nationalparker som orörd natur som man kan upptäcka på egen hand på små stigar i det vilda. Här var det mer organiserat med byggda gångbanor i trä och skyltar och förklaringar till och med vid enskilda träd. Det kändes liksom lite för uppstyrt för att vara en riktig naturupplevelse. Jag var dock aldrig inne i ”stirct nature reserve” eftersom man där var tvungen att gå med guide vilket kostade en femhundring för några timmar. Trots att jag inte fick se några stora djur var det en mycket skön och trivsam vilodag.

När jag cyklat ut ur gammelskogen i Bialowieza följde jag gränsen och floden Bug söderut till Dorohusk där jag korsade gränsen och tog mig in i Ukraina. Vägen var vacker och lättcyklad och tog mig fram genom åkrar och skogar, men även här gjorde den svarta (eller snarare bruna) historien sig påminnd. Jag läste i efterhand att en del av den vackra skog jag cyklat igenom planterades av tyskarna på marken där Sobibors koncentrationsläger legat och där 250 000 människor mördats.

Nu är jag i Ukraina och jag håller på att försöka lära mig det krylliska alfabetet för att i alla fall kunna läsa kartan, men det går trögt. Första dagen i Ukraina blev en kortis på cykeln och sen häng i det lilla samhället Lyuboml där jag faktiskt tog in på hotell. När jag gick runt på marknaden för att köpa lite mat var det många som ville komma och prata, de ville veta vart jag kom ifrån, vart jag skulle och så ville de hemskt gärna att jag skulle ta av mig peruken. Jag fascineras gång på gång över hur mycket man faktiskt kan förstå utan att kunna prata. När jag tidigt på morgonen lämnade Lyuboml mötte jag ett äldre par på häst och vagn med vagnen är fullastad med nyskördad vattenmelon som de var på väg in till torget för att sälja. Det var en så vacker bild i morgonsolen som tyvärr rullade förbi alltför snabbt för att jag skulle få upp kameran men bilden kommer finnas kvar i mitt minne för en lång tid.

Ukraina är vackert och borde vara ett ganska rikt land med alla dess tillgångar, men tyvärr är det inte så. Hög arbetslöshet, stor korruption och en internationell finanskris på det gör att det är ganska tuffa tider för det Ukrainska folket. Jag pratade med en Ukrainsk lärare som berättade hur hon lyckats få sina elevers föräldrar att donera pengar till fönster till barnens klassrum, men de behöver fortfarande möbler och mycket annat. Staten eller kommunen bidrar inte med några pengar utan det är upp till henne som enskild lärare att lösa det bäst hon kan. En norsk lärare som arbetar med ett biståndsprojekt till ett antal ukrainska skolor berättar för mig om hur barnen lider, inte bara av en skola med undermåliga resurser, men också av sjukdomar till följd av orent vatten och en alltför fattig kost. Vidare berättar han att den ökade fattigdomen också ger en ökad social utslagning med bland annat ökad alkoholism och ökat våld i hemmet som följd, ofta med barnen som första offer. Parallellt med denna fattigdom verkar det finnas en stor, men väldigt koncentrerad rikedom som jag lägger märke till framför allt när jag kommer til Lviv som är en ganska stor stad. Kontrasten mot den fattiga landsbygden är enorm, men även inom staden finns det förstås också gigantiska ekonomiska klyftor. Ett stort problem för landet är korruptionen, människor med makt utnyttjar den för egen vinning och eftersom alla, eller i alla fall merparten, med makt gynnas av den rådande situationen är det svårt att få till en förändring.

Nu blev det väldigt fokus på problem och bekymmer i Ukraina men jag måste också säga att det såklart också är ett land fullt av vänliga trevliga och hjälpsamma människor, och det är fint att vara här. Själv har jag inte sett mycket av problemen utan mest sett alla dessa fina människor. Men självklart märks det att det är fattigt, och jag önskar att hela befolkningen en gång ska få ta del av alla de rikedomar som finns i landet. De jag pratat med tror inte på någon snabb förändring, men långsamt ska det nog gå åt rätt håll.

Jag kommer stanna ett par dagar i Lviv innan jag fortsätter söderut där det förhoppningsvis väntar lite små berg på mig, jag ser fram emot att få använda benen ordentligt och få se lite nya omgivningar.

Med lätta tramptag genom våra vackra grannländer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter nästan tre månaders cykling har jag nu lyckats ta mig tillbaks till ruta ett och lite till. Jag är nu söder om startpunkten Göteborg och det känns ju fint att i alla fall vara lite närmare målet nu än när jag startade. Från Tallin rullade jag lugnt ner längs med estlands östersjökust i ett vackert landskap och till synes välmående samhälle. Första tältnatten i Estland spenderade jag på en härlig gratiscamping i Perakula där jag blev väldigt positivt överaskad av att hitta detta överflöd av vindskydd, grillplatser och fina tältplatser precis bakom stranden. Det var ett populärt ställe och jag hamnade mitt i en trevlig firmafest med glada ester. Jag kände mig lite otacksam som tackade nej till allt de ville bjuda mig på, sprit, öl, vin, korv, fisk, cigg och kaffe, inte mycket för en nykter vegan där inte. Till slut fick jag ett äpple och det känndes skönt att kunna ta emot något av all denna genorisitet. Själv hade jag tyvärr inte så mycket att bjuda på i packningen.

Resan fortsatte på fina små landsvägar. Estlands 20årsfirande av självständigheten tillbringade jag i en tallskog utanför Paatsalu. Firandet märktes mest på alla flaggor överallt och på musik och annat festljud som från långt avstånd tog sig fram genom skogen till mig och mitt lilla tält. Det verkar gå bra för Estland, men trots allt är allt inte så svart eller vitt som vi kanske tror. Jag pratade med en svampplockare som berättade om alla förbättringar, om friheten som inte fanns under Sovjetockupationen och om den stränga bevakningen av landets kust för att ingen skulle kunna fly. Det var med lite stolthet i rösten som han påpekade att Estland nu både är med i EU, Nato och har infört Euro, att Estland är med men inte Sverige. Samtidigt menade han att vissa saker faktiskt var bättre förr, arbetslösheten var extremt låg och när man arbetat ett visst antal år stod arbetsgivaren för bostad för sina anställda. Idag ligger arbetslösheten på 14 procent i Estland, i Lettland och Litauen ligger den på 16-17 procent samtidigt som levnadskostnaderna stiger stadigt.

När jag rest genom baltikum har jag lagt märke till att svenska banker, främst SEB och Swedbank, ofta har extremt fina och trendiga kontor och lokaler i många städer. Under den ekonomiska krisen hade dessa bankers expansiva marknadsföring och vilda spekulationer på den baltiska marknaden gjort att de riskerade enorma förluster och de baltiska staterna såg sig tvingade att gå in och med statliga medel rädda dessa banker. Som vanligt var det den vanliga lilla människan som fick stå för det ekonomiska räddningspaketet, huvudsakligen genom att pengar flytades från välfärdssektorn, vård skola och omsorg, till de svenska bankerna. I Lettland sänktes de offentliganställdas löner med upp till trettio procent och många sjukhus och skolor tvingades att stänga. Nu när bankerna gör miljardvinster igen skulle man kunna hoppas att de baltiska folken får ta del av dessa men det är inte så vår markandsekonomi fungerar, vinsterna är alltid privata medan staten, folket, får stå för utgifterna.

Från Estland rullade jag vidare i genom Lettland, jag tog mig en vilodag i Sigulda där jag kikade på Turaida castle, promenerade längs med vackra Gauja-floden och hängde på en mysig camping vid flodstranden där jag träffade några andra cykelturare. Det blir ofta en speciell gemenskap oss cykelturister emellan, vi spenderade några timmar med att prata om tidigare resor och erfarenheter från sadeln och plötsligt har tankar om nya resor och resmål börjat gro i mitt lilla sinne.

Efter Sigulda fortsatte jag ganska rakt söderut mot Vilnius där jag befinner mig nu. En ganska stor del av vägen bestod av ganska platt jordbruksmark med lite väl raka vägar och lite för mycket motvind men den sista biten blev lite mer kuperad och kurvig vilket gjorde det betydligt roligare att cykla. Det är vackert på landsbygden med all fina, men ofta ganska slitna, gamla hus med fantastiska trädgårdar fulla med blommor, grönsaksodlingar och fruktträd. Jag gillar att stanna till i små byar och handla i den lilla lokala mataffären som brukar finnas. Ofta träffar jag då lite folk som är nyfikna och gärna kommer och pratar vilket är himla trevligt. Det går sådär med språket men med mycket kroppsspråk och leenden brukar vi förstå varandra hyfsat. Och även om vi inte lyckas förstå så mycket så är det trevligt, människor är överlag väldigt öppna och välkomnande, det gäller nog i baltikum såväl som på de allra flesta ställen runtom i världen.

Nu är jag som sagt i Vilnius och har en liten paus från cyklingen några dagar igen. Jag har redan hunnit hitta en favorit vego-resturang där jag ätit kall borsjtj (rödbetssoppa) med ungsstekt potatis. Riktigt gott, och billigt. Det verkar vara en trevlig och intressant stad och jag tänkte försöka ägna mig åt att lära mig lite om stadens och landets historia som jag känner att jag vet pinsamt lite om. Det kommer kanske en liten redogörelse här sen för den som behöver fräscha upp sin Litauenkunskaper.

Det börjar så smått dra sig till hösttider så jag fortsätter snart söderut och försöker följa med värmen. Först blir det nog en liten sväng västerut till Polen och sen vidare in i Ukraina, tror det blir riktigt fint det.

Tack för alla fina kommentarer. Jag är dålig på att svara men blir alltid glad av att läsa dem!

På väg ner i Europa

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu har jag lämnat norden och tagit mig ner i Europa. Det känns som att den lilla omvägen norröver är slut och som vanligt när man kommer till ett nytt land kommer det en liten känsla av att det är nu det börjar på riktigt.

Efter Luleå tog jag mig återigen norrut en bit för att ta mig in i Finland där jag följde kusten ner till Oulu, finlands sjätte största stad. Oulu visade sig vara en riktigt trevlig kuststad med många små öar sammanbundna med en mängd cykel och gångbroar. Äntligen en stad som i alla fall nästan verkar vara byggd och planerad mest för människor och inte bara för bilar! När jag kom till Oulu på lördageftermiddagen var där fullt med folk ute på gågatorna och bland torgförsäljarna och det bjöds på livemusik både på uteserveringar och ute på gatan. Riktigt trevligt, tyvärr upptäckte jag dock att jag missar årets höjdpunkt; VM i luftgitarr som avgörs i staden i slutet av augusti.

Efter Oulu fortsatte jag ganska rakt söderut mot Helsinki. Landskapet var vackert och trevligt med en blandning av skogar och jordbruksmark och såklart en hel mängd med sjöar. Jag tror att jag blivit lite bortskämd med vackra och dramatiska landskap efter veckorna längs den norska kusten och dess fjordar och berg ,så det finska sjölandskapet imponerade inte så mycket även om det såklart var väldigt vackert. Cykelmässigt var det i alla fall väldigt behagligt då jag inte haft en enda riktig backe i hela Finland. Dagarna har, liksom cykeln, rullat på ganska bra och jag har inte gjort några längre stopp på vägen utan mer cyklat på och njutit av att vara på väg. Flera gånger har jag tänkt ta en kort cykeldag och stanna tidigt men ändå fortsatt hela dagen, det är ju trots allt så himla kul att cykla.

Efter tio dagar i Finland rullade jag in i ett småregnigt Helsinki. Tyvärr visade det sig vara riktigt svårt att få tag på boende, men efter lite letande och en del tur fick jag tag på en bädd i alla fall för en natt. Jag hade bara en halvdag i den finska huvudstaden och kan väl inte säga att jag såg eller upplevde så mycket där. Efter några veckors uteliv i min egen takt och stillhet slogs jag av vilket stressigt och konstgjort tempo det är i större städer med all trafik, ljud och ljus och massor reklam som prackar på oss marknadens ideal. Vi har skapat en ny, helt onaturlig värld och frågan är hur bra den egenligen är och för vem i så fall. Skönt att få lite distans till det. Trots storstadsstressen hade jag gärna stannat ytterligar ett par dagar men åkte vidare till Tallinn redan nästa dag med förhoppningen om att det skulle vara lättare (och billigare) att hitta boende där.

På morgonen lämnade jag ett grått och regnigt Helsinki och efter ett par timmar till havs rullade jag iland i ett varmt och soligt Tallinn. Tallinn och speciellt gamla stan verkar vara en riktig turistmagnet, men trots att gatorna är fyllda med turister och souvernirbutiker så finns mycket av charmen kvar. Den mesta av tiden här har jag bara strosat runt på de kullerstensbelagda gatorna omgiven av vackra gamla hus, men jag har även varit på ”museum of occupation and freedom struggle” där jag lärt mig lite mer om de baltiska staternas väg till frihet. Fantastiskt att se när ickevåldsligt motstånd fungerar och hur folket bryter sig ur ett förtryck, mest gripande var bilderna från den baltiska kedjan som var helt fantastiska. Den baltiska kedjan var en demonstration för självständighet som ägde rum den 23:e augusti 1989. Upp till ett par miljoner människor i de tre baltiska länderna bildade en kontinuerlig mänsklig kedja genom att stå hand i hand från Tallinn till Vilnius, en sträcka på över sextio mil. Häftigt när den lilla människan reser sig upp! På väg från museet tänker jag att en vacker dag ska jag åka till Ramallah, eller kanske Nablus, för att gå på ett ”museum of occupation and freedom struggle”. Där ska jag se bilder och filmer på när israeliska armén lämnar västbanken, på när muren rivs och på när jublande palestinska politiska fångar släpps fria. För oavsett hur djupt eller hårt en ockupation och ett förtryck kan vara och oavsett hur stark den förtryckande makten kan verka så kommer de alla att falla till slut, frågan är bara när och till vilket pris. Och den kanske största frågan är vad man lyckas bygga för samhälle efterpå.

På vägen till muséet var det en enorm folksamling på ett av torgen, det visade sig att Dalai Lama var på besök och höll tal och svarade på lite frågor, vilket jag såklart stannade och lysnade på. Inspirerande!

 

 

Krig börjar i Sverige

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Pink is Hot War is Not” står det på en av banderollerna när vi tågar fram i en rosa karavan mot Vidsels militära flygplats. Tvåhundra personer, från sjutton olika länder, befinner sig ute i de norrländska skogarna för att demonstrera mot Sveriges delaktighet i den globala krigsindustrin och dess krigsförberedelser. Planen är att märka ut var krig startar och göra oss medvetna om vårt ansvar som medbrottslingar i många av världens blodiga konflikter.

Jag är på Ofogs fredsläger ”War Starts Here” i Luleå. Vi vill belysa att krig faktiskt inte startar när första bomben släpps eller när första skottet avlossas. Krig startar med att någon utvecklar vapen, att någon tillverkar dem, att någon säljer dem och att någon övar på att använda dem. Tyvärr har Sverige en väldigt stor roll i dessa krigsförberedelser. Vi är en av världens största vapenexportörer (räknat per invånare) och dessutom har vi ett gigantiskt testområde, NEAT (North European Aerospace Testrange), där vi säljer ut svensk mark och luftrum för utveckling av vapen och främmande staters militära övningar. Jag är här för att jag tror att vi kan förändra, krig börjar här och vi kan stoppa det här. Jag tror att vi kan bygga en fredligare värld, men för att göra det måste vi bryta alla länkar i den kedja av förberedelser som är starten på alla krig.

Väl framme vid det militära skyddsområdet som Vidselbasen utgör stannar vi och markerar med rosa färg att det är här som krig startar. Det är feststämning med musik, sång och dans, men i all glädje finns förstås också allvar. Till ljudet av ett inspelat stridsflygplan faller alla i demonstrationståget livlösa till marken, allt blir tyst och det blir en lika effektfull som enkel manifestation av vad flygbasens verksamhet faktiskt handlar om; att döda människor.

Därefter fortsätter 150 personer in i militärområdet och ett trettiotal personer tar sig in på landningsbanan som pryds med stora rosa fredsmärken, slagord och banderoller. Själv väljer jag att inte gå in på området eftersom jag inte vill tvingas avbryta min cykeltur med en rättegång om några månader. Jag och min vängrupp strosar istället runt längs skyddsområdets gräns för att dra till oss väktarnas uppmärksamhet och på så sätt underlätta för andra att ta sig in. I skogen träffar jag en gammal bekant i väktaren som grep mig här för två år sedan. Han känner igen mig också och vi småpratar lite innan han vänligt men bestämt avvisar oss från platsen.

Förrutom massaktionen har War Starts Here bjudit på massor av inspirerande och skrämmande seminarier och workshops. Det har genomförts många mindre aktioner mot militariseringen av samhället och våra krigsförberedelser. Det har även arrangerats en kulturfestival för fred vid en av Luleås många stränder där vi kunde njuta av god mat och lyssna på lokala band i den norrländska kvällsolen. Vackert.

Efter en intensiv och härlig vecka på fredslägret stannade jag ett par dagar extra i Luleå. Jag och Anja tog en tur ut i Luleås skärgård för ett par lata dagar med sol, god mat, blåbärsplockning och ett väldigt snabbt och kort bad i lite för kallt vatten. Det var väldigt fint i skärgården och jag började drömma om att flytta till en segelbåt, det verkar härligt att ha ett flytande hem som man på ett miljövänligt sätt kan ta sig runt i världen i. Inte nu, men kanske när man blir äldre och inte orkar cykla så mycket…

Nu är jag tillbaks på cykeln och återigen på väg. Det känns härligt att börja röra sig igen efter att ha varit stilla ett par veckor. Snart är jag i Finland och där jag tänkte följa kusten söderut mot Helsingfors, sen blir det färja till Tallin. Jag känner mig härligt utvilad och ser fram emot att komma vidare.

Hemma i Sverige igen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hej!

Nu kommer tredje inlägget på drygt en och en halv månad, tur att jag är bättre på att cykla än att blogga annars hade jag väl fortfarande varit kvar nere på västkusten…

Nu är jag i Töre, ett litet samhälle strax norr om Luleå, och vilar benen för en dag. Den senaste veckan har jag tagit det väldigt lugnt och inte cyklat så mycket eftersom jag varit i väldigt god tid på väg till Luleå. Sist jag skrev var jag i Svolvaer på Lofoten och det känns som en evighet sen. Efter Svolvaer cyklade jag norrut mot Andöya där jag delvis hade sällskap med Andreas, en tysk cykelturare på väg till Nordkap som jag träffade första gången en bit innan Svolvaer. Jag och Andreas hade sällskap ett flertal gånger på vägen norrut, och när vi av olika anledningar skulle ta olika vägar skildes vi åt för att senare av en tillfällighet stöta på varandra igen, riktigt trevligt med lite sällskap.

I Andenes stannade jag en dag för att ge mig ut på valsafari, efter en lärorik guidning i valcentret och de obligatoriska sjösjukepillren bar det ut till havs i en fin gammal båt för några timmars ”valjakt”. Första mötet med en kaskelott var faktiskt riktigt häftigt, jag har aldrig varit så jätteintresserad av valar men det var väldigt speciellt att komma så nära dessa stora djur. Totalt under turen såg vi fem kaskelotter och en vikval.

Från Andenes tog jag färjan över till Senja, en fantastiskt vacker ö väster om Tromsö som är lite som Lofoten men med betydligt mindre turism vilket gör att den känns lite vildare och inte lika tillrättalagt. Öns alla samhällen ger samtidigt ett intryck både av trygghet och sårbarhet där de ligger och balanserar på gränsen mellan berg och hav och när jag cyklar  jag funderar jag ofta på hur det är att bo häruppe på vintern. Måste vara ganska tufft, särskillt förr i tiden. Jag får väl set till att åka (eller cykla, eller kanske åka skidor?) upp någon vinter och se efter.

Efter Senja blev det färja till Kvalöy och efter några mils cykling rullade jag in i Tromsö som verkade vara en riktigt trevlig stad, jag hade gärna stannat till i stan någon extra dag men eftersom det är så löjligt dyrt att bo i Norge cyklade jag snart vidare till gratistältplatserna i ödemarken istället. På vägen vidare passerade jag Lyngenfjällen, en otroligt vacker bergskedja som reser sig ur Lyngenfjorden, men trots att jag rör mig i en ganska bergig miljö blir cyklingen aldrig särskillt jobbig, vägarna följer kusten och det blir aldrig några riktigt tunga backar. Tillbaks på fastlandet följde jag E6:an norrut, fortfarande genom samma vackra landskap av fjordar och berg, jag cyklade förbi Alta och en bit till för att sedan vända söderut igen, drygt tio mil från Nordkap. Sen var det slut med kustlivet och jag gav mig in i de stora skogarna. Jag tog mig en vilodag i Karasjok där jag lyxade lite och tog in på camping för att få mig en efterlängtad varmdusch vilket var ett tag sen. Efter Karasjok lämnade jag Norge och cyklade in i Finland mot Inari och vidare söderut genom skog, skog och skog. Det låter kanske inte så spännande men det är en ganska härlig känsla att trampa fram på små vägar, ibland av asfalt och ibland gropiga små grusvägar, genom de stora lappländska skogarna där det verkar som att varje litet hus eller stuga fått sig ett eget ortsnamn. Jag cyklade bl.a. igenom byn Pokka, stolt innehavare av det finska köldrekordet på dryga minus femtio, men när jag var där var det betydligt skönare temperatur…

Efter den finska storskogen och dess mygg som jag matat generöst tog jag mig tillbaks till Sverige, först till Pajala och sen längs med torne älv till övertorneå där jag av en ren slump lyckades pricka in marknadsdagarna och alltså tog en tur på marknaden. Cykelburen som jag är kan jag ju inte köpa på mig så mycket, vilket bara är bra, men fick ändå med mig lite garn och envirknål som ska förgylla kvällarna i tältet. Jag fick också en jättefin handgjord kniv av en man från bygdens knivslöjdsförening som tyckte jag skulle ha ett minne från övertorneå. Fantastiskt snällt!

Om ett par dagar börjar Ofogs aktionsläger i Luleå och det ska bli riktigt kul att vara med på ett hörn. För den som vill veta mer och kanske har lust att ta en tur upp till Luleå och delta så kan man läsa mer på http://warstartshere.com/.